Får det lov att vara apelsinmarmelad till pannkakan?
Nu har vi verkligen provat på at bo i ett annat land än vårt trygga Sverige. Lyft på hatten och bocka eller för all del nig om ni vill det, vi är lyckligt lottade som bor i ett så omhändertagande land som Sverige. Ni som påstår något annat bör besöka Indien och bo här ett tag så kan vi diskutera ert påstående efter ett tag.
Vårt första år i Indien var omtumlande på många sätt men framförallt spännande och jag vaknade förväntansfull de allra flesta morgnar. Visst längtade vi hem till vårt hem på Stenhagen och framförallt till släkt, vänner och husdjur. Men tiden rullade på och en liten Emma kom ju så småningom och uppfyllde vår tid. Även ett frekvent besökande av nära och kära förgyllde vårt första år.
Nu har vi alltså återigen återvänt efter en lång härlig sommar på vårt älskade Stenhagen där släkt, vänner och husdjur har besökt oss. Förväntasfulla återvände vi till Indien för att fortsätta vårt upptäckande av detta spännande land och ganska omgående visade det sig att för vår familj att skulle detta bli en tuff period.
Jag måste ärligt erkänna att jag inte alls hade räknat med denna reaktion...även om jag innerst inne vet att borta bra men hemma bäst är ett uttryck som stämmer ganska bra.
Helt plötsligt upptäcker jag att det inte är så spännande längre, att sitta i timmar i bilköer och betrakta alla indier och kor som passerar förbi utanför bilfönstret. Det är tröttsamt att vifta bort tiggare utan armar eller ben som konstant knackar på bilfönstret för att få några rupier. Sluta nu Anna, tänker du kanske nu...ja ja ja vet. Stackars människor, men efter ett år har jag sett igenom detta tiggeri och vet av egna iaktagelser att det är inte den stackars tiggaren som får glädje av dessa pengar. Det är en busniess, och män i svarta skinnjackor är de som tjänar på att jag skänker några rupier av medkänsla. Om alla slutade att skänka pengar vid vägkorsningarna skulle snart denna busniess vara över...och bara så att ni känner er lugna, vi brukar ha kex till tiggarna i bilen så att de får något i magen. Männen i skinnjackor är inte så intresserade av kex :)
Jag förstår inte heller mina egna känslor när jag nu blir irriterad på människor som arbetar runt omkring mig (chaufför, hushållerska och barnflicka). Det handlar om småsaker som jag tidigare bara ryckt på axlarna över. Men jag inser väl nu efter ett år att dessa småsaker kommer att fortsätta även ett år till. Det är faktiskt inte roligt i längden med missfärgade tröjor, segt potatismos, apelsinmarmelad till pannkakan o.s.v. Ja ja ja, skratta ni åt mig och tänk; Var glad att du har någon som tvättar dina kläder och lagar din mat. JA VET! Men ibland är det otroligt jobbigt att vara arbetsledare 12 timmar varje dygn = offentlig 12 timmar varje dygn i ditt hem. Men säg upp dem då och gör det själv...ja ibland tänker jag också den tanken. Men då kommer inte mina barn till skolan och vi blir sittande i vår lägenhet dygnet runt (vi är inte tillåtna att köra själva i Indien och om sanningen ska fram jag skulle aldrig sätta mig i en bil och köra själv i denna trafik). Visst då skulle vi ju kunna ägna hela dagen åt att tvätta, städa och laga mat. Men, tänker jag då, det är ju det vi gör i Sverige...plus väldigt mycket mer. Då kanske det är bättre att flytta hem?
Sluta klaga nu, det känns inte riktigt som jag. "Ta tag i spaden och börja gräv" Så där är vi just nu. Vi bokar resor för glatta livet för att kunna upptäcka så mycket som möjligt av vår utomlandsvistelse och jag försöker att rycka på axlarna åt småsaker; Får det lov att vara apelsinmarmelad till pannkakan? Ja varför inte!
Vårt första år i Indien var omtumlande på många sätt men framförallt spännande och jag vaknade förväntansfull de allra flesta morgnar. Visst längtade vi hem till vårt hem på Stenhagen och framförallt till släkt, vänner och husdjur. Men tiden rullade på och en liten Emma kom ju så småningom och uppfyllde vår tid. Även ett frekvent besökande av nära och kära förgyllde vårt första år.
Nu har vi alltså återigen återvänt efter en lång härlig sommar på vårt älskade Stenhagen där släkt, vänner och husdjur har besökt oss. Förväntasfulla återvände vi till Indien för att fortsätta vårt upptäckande av detta spännande land och ganska omgående visade det sig att för vår familj att skulle detta bli en tuff period.
Jag måste ärligt erkänna att jag inte alls hade räknat med denna reaktion...även om jag innerst inne vet att borta bra men hemma bäst är ett uttryck som stämmer ganska bra.
Helt plötsligt upptäcker jag att det inte är så spännande längre, att sitta i timmar i bilköer och betrakta alla indier och kor som passerar förbi utanför bilfönstret. Det är tröttsamt att vifta bort tiggare utan armar eller ben som konstant knackar på bilfönstret för att få några rupier. Sluta nu Anna, tänker du kanske nu...ja ja ja vet. Stackars människor, men efter ett år har jag sett igenom detta tiggeri och vet av egna iaktagelser att det är inte den stackars tiggaren som får glädje av dessa pengar. Det är en busniess, och män i svarta skinnjackor är de som tjänar på att jag skänker några rupier av medkänsla. Om alla slutade att skänka pengar vid vägkorsningarna skulle snart denna busniess vara över...och bara så att ni känner er lugna, vi brukar ha kex till tiggarna i bilen så att de får något i magen. Männen i skinnjackor är inte så intresserade av kex :)
Jag förstår inte heller mina egna känslor när jag nu blir irriterad på människor som arbetar runt omkring mig (chaufför, hushållerska och barnflicka). Det handlar om småsaker som jag tidigare bara ryckt på axlarna över. Men jag inser väl nu efter ett år att dessa småsaker kommer att fortsätta även ett år till. Det är faktiskt inte roligt i längden med missfärgade tröjor, segt potatismos, apelsinmarmelad till pannkakan o.s.v. Ja ja ja, skratta ni åt mig och tänk; Var glad att du har någon som tvättar dina kläder och lagar din mat. JA VET! Men ibland är det otroligt jobbigt att vara arbetsledare 12 timmar varje dygn = offentlig 12 timmar varje dygn i ditt hem. Men säg upp dem då och gör det själv...ja ibland tänker jag också den tanken. Men då kommer inte mina barn till skolan och vi blir sittande i vår lägenhet dygnet runt (vi är inte tillåtna att köra själva i Indien och om sanningen ska fram jag skulle aldrig sätta mig i en bil och köra själv i denna trafik). Visst då skulle vi ju kunna ägna hela dagen åt att tvätta, städa och laga mat. Men, tänker jag då, det är ju det vi gör i Sverige...plus väldigt mycket mer. Då kanske det är bättre att flytta hem?
Sluta klaga nu, det känns inte riktigt som jag. "Ta tag i spaden och börja gräv" Så där är vi just nu. Vi bokar resor för glatta livet för att kunna upptäcka så mycket som möjligt av vår utomlandsvistelse och jag försöker att rycka på axlarna åt småsaker; Får det lov att vara apelsinmarmelad till pannkakan? Ja varför inte!
