Både och
Ja vad ska man säga...att starta en blogg för att skriva om ett land, en kultur och ett folk är en god ambition men inte alltid så lätt. Ibland måste man faktiskt kliva ett steg ifrån för att få perspektiv. Vårt första år i Indien har varit omtumlande många sätt, både positivt och negativ och orden som verligen passar på Indien är både och. Någonstans känner jag att jag knappt orkar att säga det mer...men Indien är verkligen kontrasternas land där allt är möjligt men ändå omöjligt. Det finns inget som inte går att fixa och samtidigt blir inget fixat, hur nu det går ihop?
Jag har i alla fall lärt mig en hel del under detta omtumlande år och jag känner att jag har växt som människa eller borde jag kanske skriva krympt. För det är ju precis det jag har gjort när jag inser hur fel jag har tänkt. Att växa upp och leva i Sverige är så enkelt, de allra flesta av oss lever i ett samhälle som går på räls. Vi lever i en patriotisk känsla om att här i Sverige är vi bäst på många sätt. Gissa vad, det tycker indierna också att de är, på många sätt. Då ska ni veta att de allra flesta i Indien inte har ett jobb/skola, hus, mat, kläder o.s.v. Jaja, om just detta skulle jag kunna skriva en hel del mer men väntar med det till ett annat tillfälle. Känslan är ändå, att ju mer jag lär mig om jordens befolkning, desto mindre rätt inser jag att jag har haft i det som tidigare varit självklart. Tänk bara på när vi har feber och någon säger - ta en glass så mår du bättre. I Indien är det precis tvärtom, där är det övertygade om att du inte får dricka eller äta något kallt när du är sjuk. Då blir du jättesjuk...
Jag tänkte komma tillbaka till krympt, för där har jag rent bokstavlilgen fel. För min allra första känsla när jag kom hem till Sverige var - jösses, vad människor i Norden är långa!! Jag som i Sverige anses vara kort (ca 157 cm), har i Indien varit högst normallång och på tal om normallång kanske denna betraktelse är alldeles lagom lång nu...vi i Sverige tycker ju ganska bra om alldeles lagom.
Ellen och jag framför Qutub Minar där jag defenitivt inte kände mig lång...
Jag har i alla fall lärt mig en hel del under detta omtumlande år och jag känner att jag har växt som människa eller borde jag kanske skriva krympt. För det är ju precis det jag har gjort när jag inser hur fel jag har tänkt. Att växa upp och leva i Sverige är så enkelt, de allra flesta av oss lever i ett samhälle som går på räls. Vi lever i en patriotisk känsla om att här i Sverige är vi bäst på många sätt. Gissa vad, det tycker indierna också att de är, på många sätt. Då ska ni veta att de allra flesta i Indien inte har ett jobb/skola, hus, mat, kläder o.s.v. Jaja, om just detta skulle jag kunna skriva en hel del mer men väntar med det till ett annat tillfälle. Känslan är ändå, att ju mer jag lär mig om jordens befolkning, desto mindre rätt inser jag att jag har haft i det som tidigare varit självklart. Tänk bara på när vi har feber och någon säger - ta en glass så mår du bättre. I Indien är det precis tvärtom, där är det övertygade om att du inte får dricka eller äta något kallt när du är sjuk. Då blir du jättesjuk...
Jag tänkte komma tillbaka till krympt, för där har jag rent bokstavlilgen fel. För min allra första känsla när jag kom hem till Sverige var - jösses, vad människor i Norden är långa!! Jag som i Sverige anses vara kort (ca 157 cm), har i Indien varit högst normallång och på tal om normallång kanske denna betraktelse är alldeles lagom lång nu...vi i Sverige tycker ju ganska bra om alldeles lagom.
Ellen och jag framför Qutub Minar där jag defenitivt inte kände mig lång...
Kommentarer
Postat av: S.Kjellqvist
Välkommen tillbaka i blogg världen syrran. kul med upptadering!
Trackback
