Annas sida om Indien

En av de absolut häftigaste tillfällena i Delhi är när ett riktigt monsunregn kommer. Ja för mig alltså som sitter i en bil och tittar på. Högt upp i vår stadsjeep långt ifrån forsande vattenmassor som dränker slummen. Jag kan inte sluta att fascineras av detta skådespel som utspelar sig under 2-3 månader om året i Indien. Med spänning stirrar jag ut genom bilrutan för att se på hur gatorna hastigt förvandlas till rinnande floder.

På några minuter efter att de kraftiga regnen har startat är det totalt kaos. Barnen leker, hundar försöker komma undan, motorcyklister klär på sig plastpåsar, människor i slummen täcker ingångar med sandsäckar o.s.v. Ett monsunregn i Delhi startar både glädje och panik.


Tänkvärt är att detta land stora delar av året helt avsaknar regn...och till stor del vatten överhuvudtaget. Känns rätt skumt när man som jag, kommer från ett land där det regnar för det mesta dock inte monsunregn. Visst uppskattar vi vårt regn i Sverige men till vardags tror jag att vi mest klagar på det. Det ju inte så att vi jublar när vi vaknar på morgonen när regnet vräker ner i novembermörkret. Inte alla människor jublar i Indien heller. För inte kan det vara kul att få bygga upp bristfälliga bostäder efter ett kraftigt skyfall.

Farligt är det också. Det händer allt som oftast att människor öppnar gatubrunnar för att vattenmassorna snabbare ska rinna undan från vägarna. Dessa hål i marken blir riktiga dödsfällor för gående människor. Jag undrar just vart vattnet tar vägen när de rinner ner i dessa brunnar? Samlas det upp någonstans för att användas senare?

Smutsiga, trötta och kanske hungriga, som zombies arbetar kvinnor och män med att färdigställa nya hus till rika indier och västerlänningar. Jag undrar om de tänker på att de tunga tegelstenarna de bär på sitt huvud kommer att bli en vägg som ramar in hem av rikedomar. Rikedomar som troligtvis är helt oviktiga för dem. Vem bryr sig om fina tavlor och möbler om man är hungrig och trött? Spelar det någon roll vilken mobiltelefonmodell som har den bästa touchscreanen när man inte har några pengar att ringa för, knappast.
Hur länge har människa samlat på föremål som statussymboler? och måste det vara så? För visst kan vi hålla med om att det är ett bedrövligt slöseri av material vi håller på med. Hur många av oss slänger inte outslitna saker varje vecka? Och med handen på hjärtat, vem vill inte köpa en ny jacka eller nya skor när vi tröttnat på de gamla.

Jag beundrar dessa människor som för en liten lön på ca 20 SEK om dagen kämpar på. De sliter för att få ihop tillräckligt med pengar till familjens överlevnad. 7 dagar i veckan året om arbetar de oavsett om de är 7 grader eller 47. Något att tänka på när jag gnäller på jobbet över småsaker som t.ex. att jag har 25 omdömmen att skriva innan fredag eller när vi tycker att vi inte har råd att åka till Maldiverna... LYXPROBLEM!

I veckan har vi besökt ett av Delhis alla barnhem och lämnat lite av våra barns urväxta kläder och basvaror. För i hjärtat känns det bättre att ge bort än att kasta. Vi är medvetna om att kläderna eventuellt kommer att säljas för att få in pengar till barnhemmets adminstration och löner men det känns ändå okej eftersom vem skulle annars ta hand om dessa föräldralösa/övergivna barn.

På barnhemmet finns ca 130 barn i åldrarna 0-8 år. Ca 30 av dem hade någon form av handikapp och en ganska tuff framtid framför sig (dock bättre än om de hade stannat på gatan). Dessa barn blir till skillnad från de övriga väldigt sällan adopterade. I övrigt så får de allra flesta barnen nya familjer och behöver inte stanna mer än ca 1-2 år på barnhemmet.

Barnhemmet var förvånandsvärt rent och välskött och till skillnad från många av barnen vi möter på gatorna i Delhi så såg barnen ut att vara välmående. Det känns också skönt med vetskapen om, att de allra flesta kommer att komma till ekonomiskt välbärgade familjer genom adoption. Synd bara att så många tvingas/väljer att lämna bort sina barn av olika anledningar så som fattigdom, religon, kultur o.s.v.
 
Denna korg är placerad utanför barnhemmets port för att människor ska kunna lägga barn i som ingen tar hand om. Under korgen finns en klocka som de ringer i så att personalen inne på barnhemmet ska veta att det finns ett barn att hämta. Ca 60 barn per år lämnas i denna korg.

Jag tror att jag har svaret på vad rikedom är. För visst är det så att de allra finaste och värdefullaste vi har är våra barn.

Våra barn är rikedom.

Nu har vi verkligen provat på at bo i ett annat land än vårt trygga Sverige. Lyft på hatten och bocka eller för all del nig om ni vill det, vi är lyckligt lottade som bor i ett så omhändertagande land som Sverige. Ni som påstår något annat bör besöka Indien och bo här ett tag så kan vi diskutera ert påstående efter ett tag.

Vårt första år i Indien var omtumlande på många sätt men framförallt spännande och jag vaknade förväntansfull de allra flesta morgnar. Visst längtade vi hem till vårt hem på Stenhagen och framförallt till släkt, vänner och husdjur. Men tiden rullade på och en liten Emma kom ju så småningom och uppfyllde vår tid. Även ett frekvent besökande av nära och kära förgyllde vårt första år.

Nu har vi alltså återigen återvänt efter en lång härlig sommar på vårt älskade Stenhagen där släkt, vänner och husdjur har besökt oss. Förväntasfulla återvände vi till Indien för att fortsätta vårt upptäckande av detta spännande land och ganska omgående visade det sig att för vår familj att skulle detta bli en tuff period.

Jag måste ärligt erkänna att jag inte alls hade räknat med denna reaktion...även om jag innerst inne vet att borta bra men hemma bäst är ett uttryck som stämmer ganska bra.

Helt plötsligt upptäcker jag att det inte är så spännande längre, att sitta i timmar i bilköer och betrakta alla indier och kor som passerar förbi utanför bilfönstret. Det är tröttsamt att vifta bort tiggare utan armar eller ben som konstant knackar på bilfönstret för att få några rupier. Sluta nu Anna, tänker du kanske nu...ja ja ja vet. Stackars människor, men efter ett år har jag sett igenom detta tiggeri och vet av egna iaktagelser att det är inte den stackars tiggaren som får glädje av dessa pengar. Det är en busniess, och män i svarta skinnjackor är de som tjänar på att jag skänker några rupier av medkänsla. Om alla slutade att skänka pengar vid vägkorsningarna skulle snart denna busniess vara över...och bara så att ni känner er lugna, vi brukar ha kex till tiggarna i bilen så att de får något i magen. Männen i skinnjackor är inte så intresserade av kex :)


Jag förstår inte heller mina egna känslor när jag nu blir irriterad på människor som arbetar runt omkring mig (chaufför, hushållerska och barnflicka). Det handlar om småsaker som jag tidigare bara ryckt på axlarna över. Men jag inser väl nu efter ett år att dessa småsaker kommer att fortsätta även ett år till. Det är faktiskt inte roligt i längden med missfärgade tröjor, segt potatismos, apelsinmarmelad till pannkakan o.s.v. Ja ja ja, skratta ni åt mig och tänk; Var glad att du har någon som tvättar dina kläder och lagar din mat. JA VET! Men ibland är det otroligt jobbigt att vara arbetsledare 12 timmar varje dygn = offentlig 12 timmar varje dygn i ditt hem. Men säg upp dem då och gör det själv...ja ibland tänker jag också den tanken. Men då kommer inte mina barn till skolan och vi blir sittande i vår lägenhet dygnet runt (vi är inte tillåtna att köra själva i Indien och om sanningen ska fram jag skulle aldrig sätta mig i en bil och köra själv i denna trafik). Visst då skulle vi ju kunna ägna hela dagen åt att tvätta, städa och laga mat. Men, tänker jag då, det är ju det vi gör i Sverige...plus väldigt mycket mer. Då kanske det är bättre att flytta hem?

Sluta klaga nu, det känns inte riktigt som jag. "Ta tag i spaden och börja gräv" Så där är vi just nu. Vi bokar resor för glatta livet för att kunna upptäcka så mycket som möjligt av vår utomlandsvistelse och jag försöker att rycka på axlarna åt småsaker; Får det lov att vara apelsinmarmelad till pannkakan? Ja varför inte!

Härligt, äntligen framme!

Finns det något tristare än att packa och städa inför att resa iväg? I en veckas tid har vi förberett oss inför att återvända till vårt andra hem som just nu är här i Vasant Vihar, Delhi. Vi har slängt, sorterat och packat. Helt otroligt hur mycket saker vi har hamstrat på oss under åren. Det har varit nyttigt att vara borta en längre tid för då inser vi hur många saker vi faktiskt inte behöver. Någon vi tyckte oss behöva i Indien var i allafall en gasolgrill så efter letande i många butiker så inhandlades en Webergrill som vi hoppas ska bjuda på många goda grillkvällar.

Resan var allt annat än problemfri men gick väldigt fort. Inga onödiga väntetider utan full rulle hela tiden. Ja förståss, när vi väl kom på anslutningsplanet från Norrköping. Helt plötslligt när vi skulle checka in så var Ellens biljett avbokad från Helsingfors till Indien, hur gick det till? Emma fanns inte med överhuvudtaget, hur var det möjligt? Vi hade ju allas biljetter som tur var. Skönt att vi var först i kön för efter en timmas fixande och trixande så hade vi fem bordingcard i handen och med en övervikt på 15 kg (som tjejen i incheckningen inte ens orkade bry sig om efter problemet med biljetterna) så lyfte planet med hela familjen Sundelius.

Framme i Helsinfors fick vi skippa den efterlängtade Muminshoppen och rusa till gate 36. Final call för resande till Delhi hade redan ropats ut och med andan i halsgropen tog vi plats för en flygtur på 6,5 timma. Om flygplansmat kan sägas mycket men helt klart är att Wilma 12 år inte tycker om indian spicy veg. Den hade av någon underlig anledning blivit beställd av Ellen Sundelius som inte ens skulle varit med på planet och stackars Wilma blev den olyckliga att få denna bricka. Jag säger bara, tacka vet jag hemlagad mat.

När vi väl landade på Indira Gandhi international airport var det skönt att sträcka på benen och vi begavs oss raskt iväg genom den nyinvigda delen av flygplatsen bort till rullbanden för bagage. På långt håll kunde vi se vår rosa och röda reväska cirkulera omkring och inte lång stund senare hade vi även hittat vår svarta och silvriga också. Ett hett tips är att ha resväskor i avvikande färger de är så lätta att hitta. Glada att vi för en gång skull snabbt fått vårt bagage tittade vi förväntansfullt efter vår grill som inte verkade komma samtidigt som de andra bagaget, och efter en lång väntan och ett tomt rullband tvingades vi ge upp och bege oss till informationsdisken.

Så nu är vi helskinnade på plats i Delhi men utan grill...         

Då var det snart dags igen att återvända till landet vid Himalayas rand och jag måste erkänna att det känns riktigt bra. Tre månader hemma i ett underbart sommarsverige är snart slut och jag känner att jag är redo att vistas ytterligare ett år i landet "både och". Jag hoppas att detta år kommer innebära många nya resemål och nya erfarenheter, och jag behöver defenitivt bättra på min backhand och serve. Yogan är också något som jag saknar oerhört mycket eftersom min kropp åter igen börjar att kännas som en "brun bambu". Några extra kilon har också lagts på om sanningen ska fram. Det är ju bara så hopplöst svårt att få tiden att räcka till och det första jag prioriterar bort är min egen träning...trist. Sen ska vi inte prata om all god mat som vi kommer över, hur lätt som helst i Sverige. Jag säger bara, "vi har det för bra" när det gäller mat!!!

Vi har hunnit med en hel del under vår vistelse här hemma och jag känner en stor tillfredställelse när jag tittar ut på vår "make over" av uppfarten, gårdsplanen och baksidan. Tack Fredrik! för ett väl utfört arbete. En underbar "kusinvecka" där barnen njöt i stora drag av att umgås med kusiner och jag måste erkänna att jag fick en härlig känsla från mina barndomsår då sommarloven var oändliga. Wilma, Ellen och jag själv har deltagit i ridläger och jag är riktigt nöjd med hur min Islandshäst utvecklas. En hel del fiske har hunnits med både från land och båt där fiskelyckan har varierat. Tillsist ska jag också nämna den senaste veckan som har innehållit allt från knytkalas till dop. Lilla Emma är nu en ovetande medlem av guds familj :) trevligt var det i allafall.

Så nu när jag summerar min Sverigevistelse känner jag mig väldigt mätt...både i sinnet och i magen,  India here we come again.

Jösses vad jag älskar den svenska sommaren. Det har jag förstås alltid vetat men inte reflekterat så starkt över förrän nu. Efter att vistats i ett glödhett, utbränt och kraftigt förorenat land i åtta månader känns Sverige som rena hälsoresan. Tänk bara dessa underbara kvällar då det bara inte går att lägga sig för att temperaturen är på en behaglig nivå runt 20 grader och ljuset vägrar att vika undan. Men det jag uppskattar mest är vår underbara luft i Sverige. Jag tror inte vi inser hur lyxigt det är att bara andas och andas hur länge vi vill utan att känna att det börjar sticka i hals och lungor. Tack och lov att Sverige är ett miljötänkande land.

Att komma hem till Sverige under sommarmånaderna är som att kliva in i en målarbok. Grönt är favoritfärgen hos den svenske konstnären som har målat vårt land och sedan kommer hela färgpaletten i olika nyanser på alla blommor och bär. Det är fantastiskt att vistats i detta färgrika landskap och jag är evigt tacksam att jag föddes i en svensk familj. 

Nu när mina barndomsår för länge sedan är över är det ändå härligt att känna sommarlovskänslan och fantaskiskt att få uppleva det igen genom mina barn. Glädjen som sprudlar när de hoppar från bryggan rakt ut i en ljummen sommarsjö får håren att resa sig på mina armar. Ibland önskar man verkligen att tiden kunde stå stilla för en stund.

Ja vad ska man säga...att starta en blogg för att skriva om ett land, en kultur och ett folk är en god ambition men inte alltid så lätt. Ibland måste man faktiskt kliva ett steg ifrån för att få perspektiv. Vårt första år i Indien har varit omtumlande många sätt, både positivt och negativ och orden som verligen passar på Indien är både och. Någonstans känner jag att jag knappt orkar att säga det mer...men Indien är verkligen kontrasternas land där allt är möjligt men ändå omöjligt. Det finns inget som inte går att fixa och samtidigt blir inget fixat, hur nu det går ihop?

Jag har i alla fall lärt mig en hel del under detta omtumlande år och jag känner att jag har växt som människa eller borde jag kanske skriva krympt. För det är ju precis det jag har gjort när jag inser hur fel jag har tänkt. Att växa upp och leva i Sverige är så enkelt, de allra flesta av oss lever i ett samhälle som går på räls. Vi lever i en patriotisk känsla om att här i Sverige är vi bäst på många sätt. Gissa vad, det tycker indierna också att de är, på många sätt. Då ska ni veta att de allra flesta i Indien inte har ett jobb/skola, hus, mat, kläder o.s.v. Jaja, om just detta skulle jag kunna skriva en hel del mer men väntar med det till ett annat tillfälle. Känslan är ändå, att ju mer jag lär mig om jordens befolkning, desto mindre rätt inser jag att jag har haft i det som tidigare varit självklart. Tänk bara på när vi har feber och någon säger - ta en glass så mår du bättre. I Indien är det precis tvärtom, där är det övertygade om att du inte får dricka eller äta något kallt när du är sjuk. Då blir du jättesjuk...  

Jag tänkte komma tillbaka till krympt, för där har jag rent bokstavlilgen fel. För min allra första känsla när jag kom hem till Sverige var - jösses, vad människor i Norden är långa!! Jag som i Sverige anses vara kort (ca 157 cm), har i Indien varit högst normallång och på tal om normallång kanske denna betraktelse är alldeles lagom lång nu...vi i Sverige tycker ju ganska bra om alldeles lagom.


Ellen och jag framför Qutub Minar där jag defenitivt inte kände mig lång...

Finns jultomten?
Nu börjar det lacka mot jul och karusellen med julstök är i full gång. Ja, faktiskt här i Indien också. Granen är på plats om ändock i plast, stjärnor i de flesta av fönsterna och i morgon blir det pepparkaksbak. Konstigt, känns det ju förstås, att vi inte kommer att få någon snö. Men det verkar det som om ni där hemma i Sverige fått i överflöd av i stället. Passa på att gör några snöbollar åt oss också.

Här hos oss diskuteras det för fullt om det finns någon jultomte och om han i så fall kommer att hitta hit till Indien. Ellen är övertygad om att det bara är ett påhitt om ändock ett roligt påhitt. Moster Sara försa ju sig en gång, om att moster Frida var jultomte förra julen, ja se barn de glömmer inte... Wilma däremot hon tror nog att tomten finns men funderar för fullt på om han verkligen orkar flyga hela vägen från Nordpolen hit. Hon har erbjudit sig att rycka in som vikarie. För visst kan man ha småtomtar också?

Jag däremot är övertygad om att jultomten finns men modet är så konstigt här i Indien...här klär de sig i orange.

Nu är vi alltså i landet som så starkt förknippas med fattigdom. Jag ser dem varje dag, det går helt enkelt inte att låta bli, tiggarna som vill sälja rosor, böcker, påfågelfjädrar o.s.v.

Det finns också en hel del barn som står mitt i gatan och ber om lite vatten eller några kex. Hur hjälper man? Jag har medvetet avvaktat för att prata med så många som möjligt om hur de gör och nu har jag kommit fram till att bästa sättet är att överhuvudtaget inte ge några pengar utan istället lite mat eller vatten. Jag har också bett min mamma att ta med lite kläder från Sverige som min vän Johanna ska samla ihop. Kläder till de minsta barnen som leker i kanten av de stakt trafikerade gatorna. Ibland ligger de också alldeles nakna på trottaren och sover i värmen. Det finns inte i vårt medvetande att vi skulle låta våra barn i Sverige befinna sig på dessa platser.


Alla som har sett filmen Slumdog millioner vet ju också att det finns en annan bakgrund för en del av barnen som tigger. Ligor som gör i princip vad som helst för att barnen ska tjäna pengar åt dem. Jag har hört samma historia från flera människor här i Delhi och det är också en orsak som har bidragit till beslutet att istället ge dem något att äta eller kläder att ta på sig. Vår chaufför som har levt här i Delhi största delen av sitt liv, har också berättat att han har åkt med tidigare arbetsgivare sent på kvällen/natten för att dela ut filtar till de som behöver. För att på så sätt verkligen se vilka som är i behov. Han säger att det finns många välgörenhetsorganisationer som samlar in material till de fattiga men i stället säljer sakerna och tjänar pengar på dem.

Det är svårt att se alla fattiga människor och det finns inte en chans att hjälpa dem alla. Men jag känner att om vi kan bidra med lite så får det åtminstone vår familj att må bättre och förhoppningsvis även de vi ger till. Vi har en  pojke som nu känner igen vår bil på långt håll varje dag som Ellen åker till skolan och han blir så glad när han får sina två kexpaket av henne.

Om det är någon som har bra idéer om hur man kan hjälpa på ett bra sätt så dela dem gärna med mig...

Visste ni att de för några år sedan ändrades villka som är världen sju underverk? Det visste inte jag och jag var tvungen att ta reda på vilka det är. Jag bör kanske tillägga att de framröstades av 1 miljon människor och att det självklart finns den antika förteckningen kvar av världens sju underverk. Men av den antika listan finns bara ett av byggnadsverken kvar, Cheopspyramiden.

Så för er allmänbildning så tänker jag att presenter världen sju nya underverk:

Underverk	Plats
Chichén Itzá	Yucatan, Mexico
Colosseum	Rom, Italien
Cristo Redentor	Rio de Janeiro, Brasilien
Kinesiska muren	Kina
Machu Picchu	Cuzco, Peru
Petra	Jordanien
Taj Mahal	Agra, Indien

Så för ca. två veckor sedan så besökte jag ett av världens "nya" underverk. Taj Mahal som ligger i staden Agra ca 20 mil från Delhi. Byggnaden är fantastisk och det är slående vilken rikedom det måste ha krävts för att bygga detta minnesmärke som faktiskt är ett masoleum. Mogulen Shah Jahan lät bygga mausoléet  när hans favorit-
hustru Mumtaz Mahal dog i barnsäng 1631. Hon ska ha sagt att hon hade tre önskningar innan hon dog. Det första var att hennes man inte skulle ta en ny hustru efter hennes död. Det andra var att mannen skulle älska alla deras barn och det sista var att hon ville ha ett masoleum i vit marmor rest över sig. Det sägs att det tog 20 000 arbetare 20 år att färdigställa byggnaden.

Taj Mahal är verkligen en byggnad som jag ville se och nu återstår att se vilka fler jag kommer att besöka.

Efter en lång flygresa landade vi äntligen på indisk mark. Resan har ju förberets under så lång tid att det ibland känts som vi aldrig skulle komma hit. Vi visste i förväg att det skulle vara varmt upp till 47 grader. Men det måste upplevas för att förstås.

Vi startade men en gång med att iordningställa vår lägenhet för att så snabbt som möjligt kunna flytta in. Möbler, gardiner och vitvaror ska hyras av ett uthyrningsföretag och det gäller att bestämma oss snabbt vad vi vill ha...

Under tiden som lägenhetan tar form kommer vi att bo på hotell både i Delhi och Jaipur. En del aktiviteter kommer vi också att hinna med...i Jaipur har vi besökt en indisk nöjespark. Den bjöd på indisk kultur och man kan kanske säga att det var Indiens svar på vårt Skansen.
 
Nedan ser ni en flicka som utövar en klassisk indisk dans.
 

Så är iallafall våra saker på väg ner till Indien.
I onsdags kom Alfa moving och packade och lastade på våra saker på sin lastbil. Så nu har de börjat att rulla på väg till New Delhi eller rättare sagt flyta för de ska åka med fartyg från frihamnen i Stockholm. Frakten kommer ta cirka två månader så vi kommer iallafall komma fram först. Tur att de inte använder elefanter...för då kom kanske sakerna fram när vi ska hem igen.